Cyrus möter ett av bottenlagen
Säsongens femte hemmamatch spelas på söndag och det är Hörbylaget IK Lågan som kommer på besök. Lågan kommer med tre raka förluster i bagaget, så det är sannolikt ett revanschsuget Skånelag som beträder Idrottshusets hala golv i tider av 70-årsjubileum.
Finner ingen anledning till att försöka mig på en analys av gästerna den här gången, utan tänker ägna några rader åt att gå vidare med de uppenbara fördelar och brister som karaktäriserar IK Cyrus denna säsong då klubben gjort sig av med beteckningen T/S i namnet. Själv är jag ju en produkt av den sistnämnda symbolen och minns mycket väl hur Hallby, Tord och Södra åkte till Skövde och handbollstrakterna däromkring och spelade hem tvåpoängare år efter år. Likaså när det gällde spel i J-SM och spel mot Västergötland i såväl seniorsammanhang som juniorsammanhang.
Detta är förvisso mer än väl ett halvt liv sedan.
För att kunna på något sätt analysera vad som hänt de senaste fyra decennierna, så tog jag kontakt med en ledare som kunde berätta varför Skövde under senaste åren haft en förstklassig handboll och har så ännu för både damer och herrar och varför vi i Jönköping inte har det utan har blivit tämligen passerat och distanserat.
Denne ledare hade sett matchen mellan Cyrus och Country från Stöpen, någon mil utanför Skövde på väg mot Mariestad. Matchen hade spelats i Skövde nya sporthall. Enligt hans sätt att se på matchen så gjorde hemmalaget en av sina sämre matcher för året, då de på grund av sjukdomar och skador saknar niometersspelare. Därför fick hemmalaget gå runt på tre niometersspelare som till slut fixade segern.
Han menade att spelarna offensivt är skolade att individuellt vara bättre än var sin spelare i motståndarnas försvarsuppställning. Samtliga spelare gör med hjälp av växlar och medspelare ett försök att betvinga sin motståndare. Fungerar det inte så är det någon annans tur i laget. Den som just har misslyckats väntar i stället på att en kontringssituation skall utmynna ur nästa försvarsuppställning och där han kan avsluta med mål.
Det här sättet att spela handboll är vad det idag handlar om. Det är på de här premisserna Country utbildat spelare och därefter försett elitserielagen med aktörer. Lagspelet fungerar bara vid ett tillfälle, menade han och det var i försvarsspelet. Där fanns all känsla att göra något tillsammans med högre och högre intensitet. Själv brukar jag efterlysa högre tempo i försvarsspelet, så att motståndarna misslyckas med växlar och försök och som då leder till antingen tekniska fel eller avblåsning för passivt spel.
Enligt min källa så hängde Cyrus inte med i försvarssvängarna mot Country. Därför bli försvarsspelet svagt och målvaktsspelet därmed.
Många kan tycka att dessa funderingar är det samma som två plus två är fyra.
Men då skall man komma ihåg att handboll är en sport med upprepningar eftersom man ju förutsättningsvis har samma chanser som motståndaren i fråga om antalet anfall och försvar. Handboll är ju ingen sport som avgörs på mittfältet direkt, utan snarare en sport med ideliga upprepningar som helst skall vara bättre och bättre för varje gång. Nåja, på den tiden vi delade in anfallsspelet i faser, så får jag erkänna att en del matcher faktiskt avgjordes i andra fas där oftast den spelintelligentare aktören kunde kosta på sig att välja på ett eller två alternativ för tredje fas som befann sig en bit in på motståndarnas planhalva (mittfältsspel).
När Cyrus nu tar sig an Lågan från Hörby, så är det många som vill upprepa sina önskningar om högre tempo i försvarsspelet, fler kontringsförsök och mer skott från kanterna.
Har sagt det tidigare säger det igen.
Det långsamma niometersspelet kan inte fortsätta som tidigare. Det kan möjligen med lite tur ge utdelning mot sämre lag på trång hemmabana, men det bidrager tyvärr till stora förluster i bortahall.
L-G Åkerberg